Stipendiemotivering:
Rosita Stål har bakgrund som glasblåsare och intresserar sig i sin praktik för kunskapshierarkier och hur olika former av kunskap uppmärksammas och värderas i samtiden. Framför allt handlar det om hur konstindustrins enorma kunskapsbank eroderas och försvinner. Det handlar också om hur de enskilda hantverkarna osynliggörs i historieskrivningen. På examensutställningen har hon gjort en installation där hon kombinerar glas, rörlig bild och ljud. Här blandas det vackra med det hotfulla. I gestaltningen ger hon på ett öppet och poetiskt sätt kropp åt sin tematik. Effeketen är överväldigande. Ett stipendium skulle vara mycket betydelsefullt för hennes fortsatta utveckling.
Rosita strävar efter ett poetiskt uttryck i sina skulpturer och installationer. Hon använder ett narrativ som bygger på sina egna erfarenheter, minnen, känslor eller platser. För henne är hantverket och kreatörerna viktiga och att det finns arbete bakom ytan.
Med glasets egenskaper vill hon berätta olika historier där ljus, skuggor, reflektioner och brytningar är viktiga tillsammans med en tillverkares synlighet/osynlighet. Ståhl använder sig själv eller andra kreatörer som berättare i verket genom video eller ljud. Rosita vill väcka sinnen och starta diskussioner om underliggande lager och process.
Hon funderar på tiden, hur lång tid det tar att bygga upp, bemästra och bli en skicklig hantverkare. Och hur snabbt det kan falla sönder som styrkan/bräckligheten hos själva materialet. Hur kan vi dokumentera komponenter med mening och värde för kommande generationer och varför finns det en osynlig hierarki inom detta område?