Jubelfondens ändamål

Fondens första reglemente – eller stadgar, som vi skulle säga idag – fastställdes i samband med stiftandet i april 1867. Sammanfattningsvis innehåller reglementet bestämmelser om vad stiftarna vill med fonden, om hur dess tillgångar skall förvaltas och om hur fondens ledning och skötsel skall handhas. Här nedan sammanfattar vi hur Jubelfondens direktion genom mer än 150 års förändringar i samhälle och levnadsbetingelser förvaltat de ursprungliga intentionerna.

Fonden skall hålla minnet av Birger Jarl och av ”de upplysningens och humanitetens segrar, som vårt tidehvarf vunnit” levande. Fondens ändamål – så som det uttryckts i reglementet – är “att befrämja frimureriets praktiska syften”. Stiftarna angav att detta skulle ske genom att den största delen av avkastningen – 80 % – skulle fördelas på olika specificerade välgörande ändamål. 10 % av avkastningen skulle läggas till kapitalet och 10 % förutsågs för kostnaderna för fondens administration.

Av de åtta tiondelar av fondens avkastning som skulle gå till benefika ändamål skulle en tiondel gå till Stora Landslogen för att användas i dess barmhärtighetsarbete, en tiondel skulle tillfalla Frimurare Barnhuset i Stockholm medan två tiondelar skulle överlämnas till Den Nordiska Första S:t Johannislogen för utdelning ”till behöfvande Frimurare-Bröder, deras Enkor och Barn äfvensom ock till andre i nöd stadde medmenniskor”, som det ursprungliga reglementet säger.

Det var de återstående fyra benefika tiondelarna som skulle användas till att sätta upp och driva ett Frimurarinstitut i Stockholm. Eftersom det här är ett av reglementets centrala stadganden, och eftersom det är den här passusen som oftast varit föremål för diskussioner om hur den skall uppfattas mot bakgrund av de skiftande förutsättningar som de olika tidsskedena efter 1867 visat upp, kan det vara på sin plats att återge ursprungsversionen ordagrant:

”Till bildande och underhåll af ett Frimurare-Institut i Stockholm skall årligen användas Fyra Tiondedelar (4/10) af räntan. Institutet skall kostnadsfritt underhålla och för kompetens till inträde i Akademi eller Tillämpningsskola undervisa medellösa, företrädesvis från Frimurare-Barnhuset utgående Barn av båda könen, vilka jämte ett oförvitligt uppförande ådagalagt utmärktare anlag för Vetenskap, Konst eller Slöjd. Mot bestämd afgift skola äfven andra alumner kunna i Institutet intagas såväl såsom Hel- som Halfpensionärer. Institutet skall hafva sin egen styrelse vald bland Bröder på sätt framdeles kan blifva bestämdt.”

Under första halvan av 1930-talet hade fonden växt till knappt en halv miljon kronor, och lagom till Den Nordiska Förstas – och Frimurarordens i Sverige – 200-årsjubileum år 1935 kunde man, efter ett konfirmerande beslut i högsta Ordensledningen, börja dela ut de första pengarna ur den egentliga Jubelfonden. De just citerade bestämmelserna kom då att orsaka en del huvudbry, och det blev nödvändigt att bestämma hur de skulle tolkas.

1935 var förstås förhållandena på utbildningsområdet radikala annorlunda mot vad de varit på 1860-talet. Det allmänna utbildningsväsendet hade genomgått så stora förändringar i jämförelse med hur det var när fonden bildades, att inte längre var någon större mening med att inrätta och driva ett Frimurarinstitut. Dessutom hade penningvärdet förändrats högst väsentligt. En halv miljon kronor förslog inte alls lika långt år 1935 som år 1867, så även av den anledningen var det nödvändigt tänka om. Mot bakgrund av allt detta fastslogs att Jubelfondens reglemente skulle tydas så, att fonden – utan hinder av vad som sades i statuterna om bildandet av ett Frimurarinstitut – hade rätt att ur sin avkastning ge stöd till vidareutbildning av ungdomar som lämnat Frimurarbarnhuset.

Denna tolkning av ordalydelsen i fondens reglemente fick i sin tur omprövas i början av 1940-talet. Den dittills bedrivna barnhusverksamheten kom då att avvecklas och ersättas med den nuvarande Stiftelsen Frimurare Barnhuset i Stockholm, som enligt sina stadgar fick till huvudändamål att ”till danande av goda samhällsmedborgare giva vård och fostran åt fattiga och värnlösa barn”. Barnhusstiftelsens medel härför var studiehjälp för utbildning i form av understöd eller studielån. Genom ett nytt beslut i högsta Ordensledningen stadfästes därför, att inte endast barn från det forna Frimurarbarnhuset, utan även barn, till vars uppfostran och utbildning Barnhusstiftelsen enligt sina nya statuter lämnat bidrag, skulle kunna komma i fråga som mottagare av Jubelfondens utbildningsstipendier. Med tiden kom de disponibla medlen att växa så pass att vidareutbildningsstöd kunde ges även åt andra ungdomar än sådana vilka i faktisk eller överförd mening ”utgått från Frimurare-Barnhuset”.

Samhällets omvandling av utbildningsväsendet fortsatte emellertid, och fram mot mitten av 1970-talet blev det därför nödvändigt för Jubelfonden att ånyo ompröva sin ”utdelningspolicy”. Då började stipendierna mer uttalat riktas till konsthantverkare, musiker och sångare snarare än till studerande ungdomar i allmänhet – således en orientering mot sådana mottagare som, med ursprungsreglementets ord, visat ”utmärktare anlag för Vetenskap, Konst eller Slöjd”.

Den utdelningspraxis som successivt utformades under 1980-talet stadfästes i och med den stora omändring av föreskrifterna som skedde 1994 i samband med att fondens stadgar då permuterades genom ett beslut av Kammarkollegiet. Permutationen avsåg i första hand de delar av fondens reglemente som rör ändamålet med fonden resp. medelsplaceringen. Det var för övrigt nödvändigt att företa permutationen även av den anledningen att vi fått en ny stiftelselag något år innan.

Permutationen hade som sin grundval att sådan undervisning av barn, som åsyftades i 1867 års reglemente, i våra dagar helt övertagits av det allmänna. Det medel – upprättandet av en särskild skola – som de ursprungliga stadgarna hade pekat ut såsom varande det, genom vilket man ville förverkliga fondens huvudsakliga uppgift, var därför inte längre relevant. Fondstiftarens slutliga mål måste emellertid ha varit att bereda mindre bemedlade ungdomar möjlighet till utbildning vid högskola eller liknande inom ämnen som omfattas av uttrycket ”vetenskap, konst eller slöjd”. I sin faktiska utdelningspolitik under 1980-talet hade Jubelfondens direktion tagit fasta på detta, och därför valt att i första hand stödja själva utbildningen inom dessa områden snarare än undervisning för kompetens för tillträde till sådan utbildning. Detta sätt att mot bakgrund av vår tids förhållanden tolka stadgarna kom också att slås fast genom permutationen.

Den centrala ändamålsparagrafen – den om stipendierna – fick efter 1994 års permutation följande lydelse:

”Fyra tiondelar av avkastningen skall användas till att genom utdelning av stipendier eller på annat sätt främja utbildning efter den obligatoriska skolan av behövande barn och ungdomar med goda anlag för vetenskap, konst eller slöjd.”

Länge överlämnade Jubelfonden även årligen en tiondel av sin avkastning till Stiftelsen Frimurare-Barnhuset i Stockholm. Barnhusstiftelsen använde dessa pengar till utbildningsstipendier väsentligen på det sätt som beskrivs på sidan Historik i avsnittet om 1935 års stipendiesystem. Den praxis som utvecklades kom dock under 1990-talet att innebära att en del av Barnhusstiftelsens tiondel regelbundet återfördes till Jubelfonden, som använde dessa medel till ytterligare utbildningsstipendier, och i första hand då till det s.k. rektorsstipendiet. Första gången rektorsstipendiet delades ut till en Konstfack-elev var år 1992. Fr.o.m. år 2001 ingår denna tiondel ograverad i de medel som finansierar Jubelfondsstipendierna.

Smärre modifieringar av stadgarna företogs även åren 2001 och 2002 efter framställning till Kammarkollegiet. Genom den år 2001 beslutade permutationer förändrades medelsplacringsbestämmelserna i några avseenden. 2002 års permutation innebar att den del av avkastningen som skall användas till stipendier (jfr citatet strax här ovan) utökades från 40 % till 50 %.