Jubelfondens historia

Den Nordiska Första S:t Johannislogens Jubelfond – som i dagligt tal får heta Jubelfonden – kom till 1867. Närmare bestämt instiftades fonden vid ”allmänt sammanträde” (d.v.s. vid en I-gradsloge) i Den Nordiska Första den 12 april 1867.

Enligt de vid stiftandet fastställda stadgarna var bakgrunden till att fonden inrättades en önskan att hugfästa minnet dels av Stockholms stads grundläggare (således Birger Jarl; 1866, som var det år då idén till fonden började ta mer fast form, hade jämnt 600 år förflutit sedan hans död) och dels av ”de upplysningens och humanitetens segrar, som vårt tidehvarf vunnit”.

Ursprungligen var den huvudsakliga – men ingalunda den enda – avsikten med Jubelfonden, att den skulle bilda och underhålla vad som i orignalstadgarna kallas för ett ”Frimurare-Institut” i Stockholm. Detta skulle ge utbildning åt ”medellösa, företrädesvis från Frimurare-Barnhuset utgående Barn av båda könen, hvilka jämte ett oförvitligt uppförande ådagalagt utmärktare anlag för Vetenskap, Konst eller Slöjd”.

Det tänkta Frimurarinstitutet skulle m.a.o. utgöra en påbyggnad på den utbildning som det dåtida Frimurarbarnhuset i Stockholm gav sina skyddslingar, och förbereda begåvade ungdomar för studier på högre, även akademisk, nivå.

Fondens grundplåt vid starten 1867 var 2 500 riksdaler riksmynt (sedermera kronor). Detta belopp hade skänkts av 32 av Den Nordiska Förstas bröder med dåvarande ordförande mästaren von Rosen i spetsen, och det är dessa 32 bröder som måste anses som Jubelfondens egentliga stiftare. Idag, mer än 150 år senare, låter den summan inte särskilt mycket. Några jämförelser får oss dock att inse att det var ett högst betydande belopp. För att ta ett exempel, så kunde man år 1867 för 2 500 riksdaler riksmynt köpa lika mycket som vi idag skulle få betala 150 000 kr för.

Grundplåten var ett betydande belopp även om det ställs i relation till vad logen vid mitten av 1860-talet hade för summor att röra sig med när man skulle finansiera den dagliga verksamheten inkl. hjälparbetet. Årsberättelserna upplyser oss om att logekassans kontanta behållning under de här åren var drygt 3 000 riksdaler riksmynt, således inte särdeles mycket mer än det belopp som stiftarna sköt till vid Jubelfondens tillkomst.
Jubelfondens reglemente (som de ursprungliga stadgarna kallades) föreskrev att avkastningen skulle få tas i anspråk för de angivna ändamålen först när fondens värde växt till en halv miljon riksdaler riksmynt. Detta var ett mycket ambitiöst mål. Med användande av samma jämförelsegrunder som här ovan kan det sägas motsvara inte mindre än åtminstone hundra årslöner! Omsatt till dagens förhållanden skulle det alltså röra sig om ett belopp i storleksordningen åtskilliga tiotals miljoner kronor. Samtidigt var det säkert en realistisk bedömning av den förmögenhet som skulle krävas för att komma igång med en skola av det slag man vid stiftandet tänkte sig.

De Nordiska Första-bröder som tog initiativet till Jubelfonden anlade m.a.o. verkligen det långa perspektivet. Det var också först på 1930-talet som fondens tillgångar växt till sig så pass att det blev aktuellt att på allvar tänka på hur pengarna skulle användas. Men då var så mycket annorlunda mot 1867, inte minst på utbildningsområdet, att man delvis fick söka andra sätt än de i stadgarna angivna för att uppfylla stiftarnas önskemål.

Jubelfonden fullföljer därför numera den av stiftarna angivna grundläggande intentionen ”att befrämja frimureriets praktiska syften” genom att årligen dela ut utbildningsstipendier till främst konst- och hantverksstuderande ungdomar. Fonden ger dessutom varje år ut ytterligare ansenliga för olika andra benefika ändamål. Fondens kapital uppgår idag, vid årsskiftet 2020/2021, till i runda tal 110 miljoner kronor.

 1800-talets mitt en avgörande brytningstid

Med vårt drygt 150-åriga perspektiv kan vi tydligt urskilja hur mitten av 1800-talet är en av Västerlandets avgörande brytningstider i ekonomiskt, och i någon mån även politiskt, avseende. Hos oss i Sverige hade den liberalt sinnade kung Oscar I år 1844 efterträtt den trots sitt revolutionära ursprung med stigande ålder alltmer konservative Karl XIV Johan. Vårt land fick nu långt om länge näringsfrihet (skråväsendet avskaffades 1846, och full näringsfrihet fick vi genom ny lagstiftning 1864), frihandelsidén började vinna terräng (ett första steg togs när förbudet mot spannmålsexport avskaffas 1851) och en ny energikälla (ångan) möjliggjorde etablerandet av helt nya industrier (bl.a. de norrländska sågverken), vilka finansierades av den snabbt växande banknäringen. I och med tillkomsten av järnvägar, telegraf och ångfartyg fick vi en för den här tidens människor nästan ofattbar lättnad i samfärdseln. Den allmänna folkskolan – den hade kommit 1842 – gjorde att läs- och skrivkunnigheten sakta men säkert blev allmän. Bland mycket annat innebar detta en dramatisk ökning av marknaden för utgivning av tidningar som ett sätt att sprida nyheter och åsikter. Aftonbladet, som brukar räknas som vår första moderna tidning, grundades 1830, och Dagens Nyheter, den första svenska tidningen inriktad på en bredare publik, började ges ut 1864. Också de reformer som vidtogs på postområdet underlättade tankeutbytet människor emellan. 1855 infördes – till slut – frimärken och enhetsporto även i Sverige; vi var ett av de sista länderna i Europa att göra detta.

Det var den ackumulerade kraften i alla under den här perioden inträffande tekniska, ekonomiska och sociala genombrott som lade grunden till den långa epok av starkaste framtidstro och obändigaste framstegsoptimism som skulle komma att vara ända fram till Första världskrigets utbrott.

Men vart allt detta nya skulle komma att leda var förstås långt ifrån självklart för dåtidens människor. Levnadsförhållanden och åsiktsgrundsatser förändras ju blott långsamt. De flesta av oss, då som nu, står till vardags mitt uppe i de egna bestyren och har nog med det. Att bilda sig en uppfattning om vad det på lite längre sikt sett blir för sammantaget resultat av allas våra dagliga beslut och åtgärder är många gånger svårt. Där vi går med näsan i den egna plogfåran är det helt enkelt lite besvärligt för oss att urskilja och tolka vad det är som sker på makroplanet. Det konstaterandet hade samma relevans år 1860 som det har idag. Ändock är det nog inte en för djärv gissning att tro, att man inom frimureriet vid den här tiden var på det klara med, att kunniga och välutbildade medborgare skulle komma att bli en avgörande förutsättning för en framgångsrik framtida utveckling av det som i själva verket var den gryende svenska industrialismen. Processen hade ju trots allt pågått sedan åtminstone 1840-talet, och dessutom tillhörde många av Den Nordiska Förstas bröder den gången det som vi idag skulle kalla ”samhällets elit” – de var bildade, de höll sig informerade och de var ansvarskännande.

Följaktligen torde representationsreformen 1865-66 ha blivit en bekräftelse för logemedlemmarna på att stora förändringar var i görningen – den månghundraåriga ståndsriksdagen ersattes nu av tvåkammarriksdagen, vilken avgjort bättre speglade ett folk som i sin yrkes- och intressesammansättning redan hunnit bli oändligt mycket mer varierat än vad fyra stånd förmådde uttrycka. Om inte förr så då måste det ha stått klart att ett nytt samhälle höll på att bryta in. Och om inte förr så då måste man ha insett att detta nya Sverige inte endast lovade att ge sina medlemmar mer än det tidigare samhällsbygget. Det skulle även komma att kräva betydligt mer av sina innevånare än det gamla Bonde-Sverige. De svenskar som hade de sämsta utgångsförutsättningarna – t.ex. barn till utblottade föräldrar eller barn som rent av saknade föräldrar – skulle komma att vara mer beroende av stöd och hjälp än tidigare för att inte gå under.

En mycket trolig bidragande orsak till formandet av Jubelfonden är därför, att tillräckligt många av logens bröder anade – eller rent av mer tydligt insåg – att den stora förändring, som det svenska samhället, liksom Europa i övrigt, vid den här tidpunkten stod mitt uppe i, skulle komma att medföra helt nya krav på kunskaper och skolunderbyggnad hos folkflertalet. Och man ansåg det säkert även ligga i linje med frimurarnas uppgifter att lämna ett konkret bidrag till höjandet av bildningsnivån och därmed till att förbättra möjligheterna att klara sig i den nya tiden för åtminstone några av de människor som hade det dåligt ställt.

Men även andra och mer näraliggande och påtagliga händelser kan förstås ha påverkat Den Nordiska Förstas bröder i beslutet att bilda Jubelfonden. För oss, som lever omgivna av den nutida trygghets- och välfärdsstatens institutioner, är det lätt att glömma, att människor en gång i tiden var utlämnade åt inte endast ett ojämlikt samhälles godtycke utan även åt naturens nycker på ett sätt som vi numera knappast kan föreställa oss. Ännu efter mitten av 1800-talet uppträdde faktiskt svåra nödår i Sverige. Den sista större missväxten i vårt land inträffade just 1867-68, och då tvingades frimurare runt om i Sverige stå upp till bevis för hur pass allvarligt man tog på barmhärtigheten som en för frimurare särskilt karakteristisk egenskap. Här i Stockholm ansågs det som angelägnast att understödja bespisningen av fattiga folkskolebarn, och särskilda insamlingar gjordes bland bröderna för det ändamålet. I Den Nordiska Första pålystes denna extra insamling i januari 1868 under hänvisning till ”den kända nöden hos arbetsklassen under denna vinter”. När logens vårtermin avslutades en av de sista dagarna i april 1868, hade logens bröder skänkt den respektingivande summan av 1 275 riksdaler riksmynt (idag drygt 75 000 kr), som hade använts till skolmåltider. – Även om diskussionerna om det som kom att bli Jubelfonden hade inletts något eller några år innan katastrofvintern inträffade, så kan det nog inte uteslutas att nödåren 1867-68 kom att befästa brödernas beslutsamhet att lägga grunden till något som kunde bidra till att lindra – och kanske rent av bidra till att förhindra – den sortens hemsökelser.

S:t Jean Auxiliaire, Frimurarbarnhuset i Stockholm – och Sofia Albertina

Men det som med största sannolikhet var den mest omedelbara bevekelsegrunden för Den Nordiska Förstas bröder till att sluta upp bakom Jubelfonds-idén – och för många av dem måhända även den mest väsentliga – var säkerligen det alldeles speciella intresse med vilket logen omfattade Frimurarbarnhuset i Stockholm och den särskilda känsla av ansvar man hade för denna institution.

Frimurarbarnhuset i Stockholm – som är föregångare till det vi idag känner som Stiftelsen Frimurar Barnhuset i Stockholm, i dagligt tal Barnhusstiftelsen – inrättades nämligen redan år 1753 av bröder från S:t Johanneslogen S:t Jean Auxiliaire. Det var en av Nordiska Första-föregångaren S:t Jean Auxiliaires första större åtgärder – logen hade ju bildats bara året innan – och den omedelbara yttre anledningen var att att man ville uppmärksamma prinsessan Sofia Albertinas födelse.

Sofia Albertina levde mellan 1753 och 1829 och är en kvinna med ett intressant levnadsöde, dock nästan helt förbisedd i vår historia. Även om det i någon mån kan ses som en utvikning från den här textens egentliga ämne, kan det därför vara på sin plats att ägna henne några rader, så mycket mer som hon – visserligen utan egen förskyllan – kom att bli det direkta upphovet till Frimurarbarnhuset och därmed i någon mån indirekt även till Jubelfonden.

Sofia Albertina var Gustaf III:s och hertig Karls syster och yngst bland kung Adolf Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas fyra barn. Hon lär vid sin födelse ha hälsats av en kanonsalut om 128 skott – detta glädjeutbrott har kanske delvis sin förklaring i att det var första gången sedan 1688 som en liten prinsessa såg dagens ljus i Sveriges land. Det var åt henne som man iordningställde det vi idag kallar Arvfurstens palats, d.v.s. Utrikesdepartementets ståndsmässiga byggnad vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm, och hon skulle med tiden komma att bli någonting för en protestant så ovanligt som abbedissa. Prinsessan, som aldrig blev gift, mottog nämligen 1787 denna värdighet vid klostret Quedlinburg i Tyskland. Redan 20 år tidigare hade hon som 14-åring av morbrodern, Fredrik den Store av Preussen, utsetts till ”koadjutrice” vid klostret, vilket innebar att hon var ämnad att bli den då regerande abbedissans efterträdare.

Klostret i Quedlinburg (orten ligger en 4-5 mil sydväst om Magdeburg) hade, jämte själva staden, grundats redan på 900-talet. Det var ett s.k. jungfrustift, d.v.s. en institution vid vilken ogifta adelsdöttrar på vissa vilkor hade fri bostad och fritt uppehälle. Quedlinburgs kloster åtnjöt stort anseende, inte minst för sin framstående trädgårdsskötsel, samt var – upplyser den klassiska 2:a upplagan av Nordisk Familjebok oss om – ”rikt doterat”. Den fromma stiftelsen var m.a.o. väl försedd med jordagods och privilegier avsedda för dess underhåll. Stiftet hade rent av landshöghet över ett litet landområde och bildade därmed en egen liten stat inom det gamla tysk-romerska rikets ram. Abbedissorna i Quedlinburg hade därför furstlig rang (de var ju regerande abbedissor) samt ägde säte och stämma på tysk-romerska rikets riksdag, ända tills dess klostret och dess egendomar år 1803 sekulariserades och drogs in till preussiska staten. Det omsider tämligen murkna ”heliga romerska riket av tyska nationen” hade då genom Napoleons åtgöranden länge legat i dödsryckningarna, och statsbildningen gick slutligt i graven 1806. – Sofia Albertina var f.ö. inte den första bemärkta svenskan i Quedlinburg: den sköna och begåvade grevinnan Aurora von Königsmarck, August den Starkes älskarinna, henne som Tegnér (i sin dikt ”Karl XII”, den som börjar med den bekanta raden ”Kung Karl, den unga hjälte”) beskriver som ”högbarmad, smärt, gullhårig”, och henne som Voltaire (i ”Karl XII:s historia”) kallar ”den mest berömda kvinnan under två sekler, firad världen över för sitt snille och sin skönhet”, hon hade under 1700-talets första decennier varit prostinna där.

Sambandet mellan Sofia Albertina och Frimurarbarnhuset skall kanske inte överbetonas – fast nog är det lite fantasieggande att uttrycka saken så, att det är en f.d. regerande abbedissa i Quedlinburg som vi har att tacka för att Frimurarbarnhuset skapades, och att därmed Jubelfonden existerar! – men ett sådant samband existerar, inte enbart därigenom att barnhusets grundande är förknippat med prinsessans födelse, utan även i så måtto att Sofia Albertina själv intresserat arbetade med utbildning och välgörenhet. Under sin Quedlinburg-tid såg hon ex.vis till att förbättra såväl skolorna som fattigväsendet i sitt lilla rike.

S:t Jean Auxiliaires bröder lade ner mycket arbete, engagemang, tid och pengar på barnhuset. Det var en massa rent praktiskt att bestyra – lokaler och möbler, t.ex. – och personer skulle städslas som kunde vårda barnhusbarnen. Många gånger fick brödernas fruar rycka in i olika sysslor. Och pengar skulle anskaffas. Även om recipienterna i samtliga stockholmsloger den här tiden förväntades lämna ett frivilligt bidrag till Barnhuset vid varje gradgivning, så krävdes mycken energi av S:t Jean Auxiliaires medlemmar för att organisera och genomföra alla de insamlingar, soiréer, konserter o.s.v. som anordnades för att skaffa medel. ”Ett stort kärleksverk utförde bröderna genom grundandet av Frimurarebarnhuset, som av dem omhuldades med verklig hänförelse”, yttrade Den Nordiska Förstas dåvarande ordförande mästare, förutvarande stats- och utrikesministern amiral Arvid Lindman, när han i sitt tal på högtidsdagen den 28 januari 1935 vid firandet av det svenska frimureriets 200-årsjubileum apostroferade S:t Johanneslogen S:t Jean Auxiliaire.

Ända fram till 1796 var det S:t Jean Auxiliaire som utsåg de bröder som bildade Barnhusets direktion. Till 1814 hade Den Nordiska Första huvudansvaret för barnhuset, men det året ställdes det direkt under Stora Landslogen och blev därmed en gemensam uppgift för denna och alla Stockholmsloger. I den nuvarande Barnhusstiftelsens direktion kan man se en liten rest från de tider då S:t Jean Auxiliaire resp. Den Nordiska Första hade hand om Barnhuset – en av direktionsmedlemmarna skall komma från Den Nordiska Första.

Det var m.a.o. många åldriga band som förenade Den Nordiska Första och Frimurarbarnhuset. Men just vid tiden för Jubelfondens stiftande var barnhuset dessutom dagsaktuellt av en alldeles speciell anledning, och därför säkert i högre grad än vanligt ett samtalsämne för logens bröder. Man flyttade nämligen till nya lokaler. Det var år 1867 som Frimurarbarnhuset tog Kristineberg i besittning, efter det att egendomen köpts 1864 och därefter iordningsställts. Dessa händelser måste rimligen ha medfört att barnhusverksamheten under några år än mer kom att stå i centrum för Den Nordiska Förstas intresse. Det kan inte uteslutas att såväl själva stiftandet av Jubelfonden som dess starka betoning av stödet till Frimurarbarnhusets grundläggande idé delvis är ett utslag av den uppmärksamhet som institutionen kom att få som en följd av omlokaliseringen. Kanske skall fonden därför också ses som en försäkran från Den Nordiska Första till barnhuset, när detta i och med sin flyttning påbörjade ett nytt skede i sin historia, att logen även i framtiden avsåg att ge sitt verksamma bidrag till den gemensamma barmhärtighetsuppgiften.

Men varför Birger Jarl?

Det återstår ännu ett frågetecken kring fondbildandet som det behöver sägas några ord om – hänvisningen i reglementet till Birger Jarl. Varför gjorde stiftarna den anknytningen? Någon för alla uppenbar länk till Birger Jarl av otvetydigt frimurerisk karaktär står så vitt bekant inte att hitta – såvida vi inte menar att det att anlägga och bygga en stad skall anses ha frimurarinnebörd.

Men om vi låter tanken associera lite fritt, och samtidigt bläddrar i historieboken, kan vi få en ganska god uppfattning om vad det var som gjorde att stiftarna fann det naturligt att åberopa Birger Jarl som det ena av sina skäl för att grunda Jubelfonden.

Till att börja med så görs det i själva reglementet en mycket konkret fingervisning till ett sådant motiv – man ville att minnet av Birger Jarl skulle ihågkommas. År 1867 var det en rätt näraliggande tanke, eftersom initiativet till fonden togs 1866, det år då 600-årsdagen av hans död inföll, och eftersom stiftarna var innevånare i det av Birger Jarl grundade Stockholm.

Ett viktigare motiv var dock sannolikt att man genom att hänvisa till någon lämplig storman ur svenska historien ville ge fonden lite extra legitimitet. Om det antagandet är korrekt, så var det nog inte av en slump som man bland alla andra historiska förstaplansfigurer, som kunnat kreera den uppgiften, valde Birger Jarl – den ledargestalt som inleder folkungatiden. Vi får tänka oss att det officiella Sverige under 1850- och 1860-talen upprepade gånger återkom till Birger Jarl för att manifestera 600-årsminnet av olika betydelsefulla händelser under hans tid vid makten (som var perioden 1248-1266). T.ex. så hade den av Stockholms borgerskap bekostade Birger Jarl-statyn på Riddarholmen rests 1854, således ungefär tio år innan Jubelfonds-idén väcktes, och det hade säkert genererat ett Birger Jarl-intresse som många vid 1860-talets mitt fortfarande erinrade sig. Det är m.a.o. inte att förvåna om Birger Jarl under åren runt 1860 var levande i folks medvetande.

Och ytterligare mönster, i vilka Birger Jarl kan anas, kan skönjas om vi en smula djupare ändå försöker sätta oss in i de här årtiondenas tankevärld.

Vågar vi ex.vis kanske tro att de som den gången var bröder i Den Nordiska Första livades av en smula efterklangsskandinavism, och att detta fick de 32 stiftarna att kasta blicken bakåt till Birger Jarl när de formulerade sina motiv? Några konkreta belägg finns inte, men visst kan man hitta indicier som bygger under en sådan tolkning. Många av de i mitten av 1860-talet ledande medlemmarna i logen måste i yngre år ha påverkats av 1830- och 1840-talens vikingavurm och av den skandinaviska rörelse som blommade upp under de decennierna. Nu, 1865-66, var det Karl XV som satt på svenska tronen, svärmisk för fornhistorien och Sveriges stolta minnen, aktivist i Skandinavien-frågan och personligen på synnerligen god fot med sin själsfrände Fredrik VII av Danmark, så länge denne levde (han dog 1863). Det senaste i raden av tysk-danska krig låg bara några få år bort – det hade utkämpats 1864 och slutat med de förbundna tysk-österrikiska arméernas seger över danskarna. Danmark tvangs avträda södra Jylland. Som politik var skandinavismen därmed död, ett offer bland alla de andra som hade fallit när de preussiska fotregementena med förkrossande effektivitet, och efter en artilleriförberedelse som Europa dittills aldrig sägs ha sett maken till, stormade Dybböls skansar en aprildag år 1864. Den svensk-norska hjälpen hade varit på tok för halvhjärtad, eftersom de förenade rikenas dåvarande regering inte alls delade sin konungs entusiasm.

Skandinavismen hade till slut inte tålt konfrontationen med verkligheten … men drömma om ett enat Norden kunde man ju få göra … och då var det kanske inte alltför märkligt om tanken gick till Birger Jarl. För även han hade i sin utrikespolitik arbetat för ett närmande mellan de nordiska länderna. Slutet av 1250-talet sägs ibland rent av representera en vändpunkt i Nordens historia, eftersom man då för första gången kan urskilja konturerna av en skandinavisk politik, vars syfte är en närmare samverkan mellan Danmark, Norge och Sverige till gemensam nytta.

Karl XV-tråden i Jubelfondens tillkomsthistoria kan tvinnas ännu lite längre. Den hjältedyrkande och av romantikens åskådningar starkt påverkade Karl XV var ivrig frimurare och Den Nordiska Förstas ordförande mästare von Rosen var hans betrodde hovman – kan det rent av vara så att Karl XV, direkt eller indirekt, haft något att göra med att Birger Jarl kom att få en så framträdande plats i Jubelfondens motivbild? Eller var det hela ett subtilt sätt av Den Nordiska Förstas bröder att låta den av frimureriet och logen intresserade kungen få veta att de, som var förenade med honom i frimurargemenskapen, och vilkas uppfattningar han kanske därför satte särskilt värde på, delade hans uppskattning av den svenska historiens stora män och även såg honom själv som en Birger Jarls like eller efterföljare? Eller var stiftarnas skäl till att dra in Birger Jarls namn i Jubelfondens reglemente mer krasst – de trodde kanske att det skulle vara lättare att få ett bidrag till fonden från kungen, och därmed även från många andra av samhällets toppar, om orsaken till dess bildande framställdes som gediget fosterländskt? Eller var det en blandning av allt detta?

Vare därmed hur som helst. Betydligt intressantare ur den rent frimureriska synvinkeln måste dock det faktum sägas vara att reglementet, efter att ha gjort sin reverens för Birger Jarls minne, i nästa andetag och som instiftandemotiv nummer två omnämner minnet av ”de upplysningens och humanitetens segrar, som vårt tidehvarf vunnit”, därmed antydandes en koppling mellan det som stiftarna ansåg präglade det egna tidsskedet och Birger Jarl-epoken. Det tycks i själva verket vara så att fondens initiativtagare vill säga oss att deras tid, när det gäller synen på upplysning och humanitet, mycket väl tål att ses som en motsvarighet till den period av framåtskridanden på dessa områden som Birger Jarls regeringstid genom hans åtgärder kom att bli. Det är ju Birger Jarl vi har att tacka för att det i Sverige vid 1200-talets mitt stiftades lagar om hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid och tingsfrid. Det var han som avskaffade det rättsbruk som gick under namnet ”järnbörden”, vilket kyrkan då länge påtalat som barbariskt. Det var Birger Jarl som avlyste gäv- eller skuldträlsinstitutionen. Och det var Birger Jarl som tog initiativet till den nya arvsordning som slog fast att syster skulle ärva hälften mot bror – kvinnor hade dittills varit uteslutna ur arvsföljden.

Vilka ”upplysningens och humanitetens segrar” kan mitten av 1800-talet tänkas ståta med, som kunde få Jubelfondens stiftare att göra den här associationen? Fler än man vid första anblicken kanske tror – och dessutom inom delvis samma områden som dem som reformerades på Birger Jarls tid. Några inhemska sådana framsteg, värda att ihågkommas, har vi allaredan berört i genomgången ovan av den här periodens allmänna utvecklingstendenser – folkskolan, näringsfriheten, frihandeln, den friare åsiktsbildningen, representationsreformen. Till denna lista, som redan den är nog så imponerande, kan vi även lägga åtskilliga andra nydanande åtgärder såsom det kommunala självstyret 1862, en rad humaniserande strafflagsreformer under Oscar I:s regering, den för man och kvinna lika arvsrättens införande 1845, stadgandet 1858 att ogifta kvinnor blev myndiga vid 25 års ålder och den år 1860 introducerade möjligheten att lämna svenska kyrkan för annat kristet samfund. På det internationella planet är det åtminstone en händelse vi i det här sammanhanget nog inte heller skall glömma – ett av den praktiska människokärlekens mest betydande uttryck, Röda Korset, hade bildats 1863. Var det fondstiftarnas mening att genom de i reglementet uttryckta motiven dra den här parallellen mellan sin egen tid och 1200-talet, så förefaller den avsikten med andra ord välgrundad.

Birger Jarl, Frimurarbarnhuset, Jubelfonden – den som vill behöver som synes inte tänja sin inbillningskraft så förtvivlat för att se att barmhärtigheten kan uppfattas som en minsta gemensam nämnare. För 1860-talets frimurare var det kanske inte alls en fråga om att ”tänja fantasin” för att se det sambandet. Möjligen uppfattade de det inte alls som särskilt långsökt att göra en sådan koppling. Då existerade ju begreppet ”historielöshet” ännu inte. Låter vi ljuset falla på Jubelfonden ur det här perspektivet, kan vi med en fras lånad ur stadgarna säga att den är instiftad ”till evärdelig åminnelse” av två av de i fråga om synen på människan som individ och som samhällsvarelse mest genomgripande reformperioderna i svenska historien, skilda åt av 600 år – mitten av 1200-talet och mitten av 1800-talet. Genom sina val av motiv har stiftarna därmed även sett till att Jubelfonden knyter an till de ursprungligaste frimuraridéerna.