Stipendier – Historik
Tiden före 1935
Även om Jubelfonden enligt sina statuter inte skulle börja ge ut pengar förrän kapitalet vuxit till 500 000 kronor, så delades det ut bidrag för olika benefika ändamål redan under 1800-talets allra sista år. De första dylika utbetalningarna förefaller ha gjorts 1898. Det som möjliggjorde denna s.a.s. tjuvstart var inrättandet år 1897 inom Jubelfondens ram av en dispositionsfond, till vilken vissa gåvor m.m. fördes. De medel som denna fond genererade användes i första hand till rent penningunderstöd åt behövande. Så pass tidigt som vid mitten av 1920-talet avkastade dispositionsfonden årligen 2 000 kronor, vilket var en då inte föraktlig summa (c:a 38 000 kr i 2020 års penningvärde). Av de bevarade akterna framgår att det ofta var personer med anknytning till avlidna frimurarbröder – änkor, barn eller efterlevande oförsörjda kvinnliga anförvanter – som kom i åtnjutande av bidragen. Detta sätt att använda dispositionsfondens medel stödde sig på den bestämmelse i Jubelfondens reglemente som säger att en del av ”den årliga räntan” skall utdelas som understöd till ”behöfvande Frimurare-Bröder, deras Enkor och Barn”.
År 1915 utbröt en ny diskussion i logen, liknande den som förevarit 1897, rörande ianspråktagandet av Jubelfondens avkastning, trots att fondförmögenheten inte uppgick till en halv miljon kronor (fondens behållning hade vid tillfället nått c:a 150 000 kronor). En bidragande orsak till att frågan aktualiserades just vid den här tidpunkten var sannolikt de besvärliga tider som det då pågående världskriget medförde även i det neutrala Sverige, och de därav föranledda svällande hjälpbehoven. Mycken i protokollen bevarad vältalighet utvecklades vid argumentationen för och emot förslaget. Å ena sidan stod de, som framhöll att en halv miljon aldrig skulle förslå till att bilda och underhålla det tänkta Frimurarinstitutet, och som därför ville att fondens årsresultat omedelbart skulle få tas i anspråk för olika välgörande ändamål (” … logen borde beredas tillfälle att, genom förfogande öfver en del av Jubelfondens ränteafkastning, snart få någon nytta af fonden …”), och å andra sidan stod de, som ville att de ursprungliga stiftarnas intentioner skulle respekteras (”Det föreliggande förslaget … leder uppenbarligen sitt ursprung från en godhjärtad önskan att öka logens förmåga att … understödja behövande. Men det vore olyckligt om denna i sig sjelf så vackra önskan skulle uppfyllas på det sätt, som förslaget menar. …”).
Resultatet av 1915 års debatt blev en sorts kompromiss. De gåvor som Jubelfonden framdeles tog emot skulle, allt efter givarens önskan, tillföras endera dess dispositionsfond eller dess grundfond. Hade givaren inte uttalat någon preferens, skulle Jubelfondens direktion ha mandat att bestämma vilken av dessa ”delfonder” som medlen skulle tillgodoräknas. Man kan nog anta att det blev dispositionsfonden som kom att gynnas av det sålunda fattade beslutet, och att således förslagsställarnas åstundan att ”logen snart skulle få någon nytta av fonden” därmed i någon mån blev uppfylld. – Det vill synas som om detta var det första tillfället under Jubelfondens tillvaro vid vilket dess nämnd inkallades. I vart fall är det protokoll, ur vilket de ovan citerade meningarna är hämtade, det första bevarade referatet från ett sammanträde med nämnden.
Stipendierna enligt 1935 års system
Som redan konstaterats var det dock i anslutning till frimurarjubileet 1935 som avkastningen även från Jubelfondens grundfond (d.v.s. den ursprungliga Jubelfonden) började tas i anspråk för bidrag och stipendier. Festligheterna inom det svenska frimureriet föranleddes av att det hade förflutit 200 år sedan greve Axel Wrede Sparre år 1735 företog den första frimurarreceptionen i Sverige. Till beslutet att aktivera bidrags- och stipendieutdelningen bidrag förstås även att det sammantagna värdet för Jubelfondens samtliga beståndsdelar nu närmade sig en halv miljon kronor, således den summa som 1867 års stiftare satt upp som villkor för att utdelning ur fonden skulle få ta sin början.
Jubelfondens direktion vände sig därför till högsta Ordensledningen (d.v.s. kung Gustaf V) med en begäran om att få börja ta årsavkastningen i anspråk, även om det fattades en bit till 500 000 kronor – den aktuella siffran var c:a 400 000 kronor (i 2020 års penningvärde c:a 13 miljoner kr). Det stod dock klart att fonden inte kunde börja operera på fullt ut det sätt som förutsatts när stadgarna skrevs 1867. I synnerhet gällde detta det Frimurarinstitut som stiftarna hade velat se upprättat med Jubelfonden som ekonomisk bas. I sin inlaga pekade fondens ledning på två förhållanden som nödvändiggjorde en omprövning av just detta stadgande. Det av det allmänna bekostade utbildningsväsendet hade genomgått så genomgripande förändringar i jämförelse med det läge som var för handen när fonden bildades, att det redan av den anledningen inte längre var särskilt aktuellt att organisera det i reglementet skisserade Frimurarinstitutet. Än mer försvårande var emellertid att fonden inte hade finansiell styrka nog för denna uppgift. Man nödgades konstatera att ”förändrade ekonomiska förhållanden” lade hinder i vägen för att ”åtminstone under en överskådlig framtid” förverkliga idén med ett Frimurarinstitut. I stället ville direktionen ”genom stipendier eller annorledes”, som det står i brevet till kungen, börja befrämja det vid stiftandet 1867 i reglementets ”institutsparagraf” angivna syftet, som således var att stödja vidareutbildning av därav förtjänta ”från Frimurare-Barnhuset utgående Barn av båda könen”. I sin egenskap av Frimurarordens högste styresman biföll kung Gustav V framställningen.
Därmed inleddes ett mångårigt närmare samarbete mellan Jubelfonden och Frimurarbarnhuset (som efter några år kom att omvandlas till Barnhusstiftelsen). Under lång tid användes de stipendiepengar som frigjorts genom 1935 års beslut till bidrag åt studerande förutvarande ”barnhusgossar” och ”barnhusflickor” – det är så stipendiemottagarna kallas i beslutsprotokollen. Mot bakgrund av de över tiden skiftande grundläggande förutsättningarna inom och utom Frimurarorden, överflyttades efter 1940, då det ursprungliga barnhuset lades ner och omvandlades till stiftelse, Jubelfondens omsorger till att gälla vidareutbildningen av sådana barn till vars uppfostran och utbildning Barnhusstiftelsen lämnat bidrag. Genom den år från år ökande avkastningen, och i takt med att vi kom allt längre bort från 1940, och det således blev allt mer ont om studerande förutvarande ”barnhusgossar” och ”barnhusflickor”, yppades emellertid vartefter möjligheter även för ”civila” studerande ungdomar som läste på gymnasie-, högskole- eller universitetsnivå att komma ifråga. Dessa senare bidrag spreds till studenter över hela landet – inte minst till Norrland – och således inte enbart till Stockholms-området. Fr.o.m. år 1955 sändes en bidragssumma även till Finland, där den dåvarande Stewardslogen (sedermera Provinsiallogen, numera Stor Capitlet) i Finland ägde att ”enligt de bestämmelser, som Jubelfondens stadgar innehålla, utse stipendiat att tilldelas beloppet för användning såsom bidrag till studier eller annan utbildning i Sverige”.
Under den period som den nu relaterade ordningen gällde – vilket var från 1935 och till början av 1980-talet, således ungefär 45 år – var antalet stipendiater inledningsvis omkring fem per år, steg under 1940-talet till c:a tio per år för att från mitten av 1950-talet och under 1960-talet uppgå till i storleksordningen knappt 20 om året. Antalet avtog raskt från och med år 1975, och det allra sista utbildningsstipendiet av det här slaget delades ut 1982. Man kan beräkna det totala antalet studeranden, som vid enstaka eller upprepade tillfällen mottog stipendium av denna typ ur Jubelfonden, till i runda tal 400 personer. Det utbetalade årliga ”typbeloppet” per individ var inledningsvis 300 à 500 kronor (i 2020 års penningvärde c:a 9 700 resp. 16 200 kr). 1975 hade det stigit till 1 000 eller 2 000 kronor (i 2020 års penningvärde c:a 5 700 resp. 11 300 kr), och i något enstaka fall kunde det året stipendiesumman vara så stor som 4 000 kronor (i 2020 års penningvärde c:a 22 700 kr).
Dagens stipendiesystem
Det var således under åren 1975-1980 som vad vi kan kalla ” utbildningsstipendier enligt 1935 års modell” successivt började fasas ut. En ny princip kom därefter att tillämpas, vilken betydligt närmre anslöt sig till vad som är fondens syfte enligt reglementet. Det fanns flera orsaker till den förändringen. Den väsentligaste var kanske att tillgången på samhällsfinansierade studiemedel ökade markant under och efter ”rekordåren” på 1960-talet. Därmed avtog påtagligt behovet av att ur en enskild källa, som ju Jubelfonden får sägas vara, ge stöd till i synnerhet sådana mer allmänt inriktade utbildningar, som stipendierna dittills vanligen avsett.
Den sedan 1980 gällande stipendieprofilen är sammansatt för att på bästa sätt motsvara såväl de permuterade stadgarnas föreskrifter som de ursprungliga stiftarnas intentioner. Den kan sägas innehålla dels en ”hantverksdel” och dels en ”konstdel”. Den ansluter därmed väl till reglementets föreskrifter – ursprungsstadgarna talade ju om ”… Barn av båda könen, hvilka jämte ett oförvitligt uppförande ådagalagt utmärktare anlag för Vetenskap, Konst eller Slöjd”. Konst och hantverk, således.
Sedan 1976 har stipendieprofilen gradvis utvecklats och förändrats genom åren som följande lista illustrerar:
- stråkinstrument (årligen – först utdelat 1976)
- orgel (d.v.s. orgelspel) (intermittent – först utdelat 1976)
- sång (närmare bestämt operasång) (årligen – först utdelat 1978)
- metallformgivning (årligen – först utdelat 1980; stipendiet kallades ursprungligen ”silversmide”)
- keramik och glas (årligen – först utdelat 1987)
- möbelformgivning (årligen – först utdelat 1990)
- textilformgivning (årligen – först utdelat 1990)
- rektorsstipendiet (årligen – först utdelat 1992; detta stipendium är i första hand avsett för en Konstfack-elev inom någon disciplin som inte har ett ”eget” stipendium)
- grafisk design och illustration (årligen – först utdelat 1998)
- industridesign (årligen – först utdelat 2001; stipendiet kallades ursprungligen ”industriell formgivning”)
- balettstipendiet (årligen – först utdelat 2002)
- visstipendiet (årligen –utdelat under perioden 2004-2018 och avsett för en artist som verksamt bidragit ”till den traditionella svenska visans bevarande och förnyande”)
- konst (årligen – först utdelat 2007)
- piano (årligen – först utdelat 2007)
- singer-songwriter (årligen – först utdelat 2019).
Utöver ovanstående har Jubelfonden även vid några få tillfällen givit stipendier till operadirigenter och även bidragit till finansieringen av musikaliska studieresor m.m. Perioden 1979-1994 finansierade Jubelfonden också ett årligt stipendium till en svensk lyriker.
Med tanke på att kultur och hantverk idag har fått en helt annan spridning i samhället när det gäller utbildning och praktik, så arbetar direktionen löpande med att se över och förbättra såväl stipendieportfölj som urvalsprocess för att på bästa sätt förvalta stiftelsens ursprungliga intentioner så som de genom såväl praxis som permutationer har omtolkats. Även om regelverket moderniserats är avsikten från år 1867 oförändrad – Jubelfonden strävar efter att i stiftarnas anda men i ett fullständigt omformat samhälle ge unga lovande utövare av hantverk och konst ett bidrag som på ett avgörande sätt kan lägga grunden till en framgångsrik framtida yrkesutövning.
Läs med under Dagens stipendieområden för den aktuella stipendieprofilen.