Judit Friz

Disciplin: Konsthantverk, Smycke och Corpus

Stipendieår: 2021

Nominerande institution: Konstfack

Nomineringskommitté: 
Anders Ljungberg, Sissi Westerberg, Beatrice Brovia

Stipendiestiftelse: Jubelfonden

Kontakt:

Stipendiemotivering:

Silversmidets och smyckets historia är starkt sammanvävd med utvinnandet av metaller och mineraler vilka ingått i en berättelse om välstånd och makt. Ofta har detta utvinnande, i den koloniala världsbilden pågått ”någon annanstans”. Judit Fritz arbete tar sin utgångspunkt i den mänskliga kroppen. Genom att arbeta med kemiska kristalliseringsprocesser har hon utvunnit mineraler ur sin egen kropp. De konstnärliga gestaltningar, som är en del av hennes utforskande praktik är både instrument för detta utvinnande och smycken med en uttalad vilja att ta del av kroppen. Men de blir också små vitriner och behållare för dessa små kristaller som en ansats till ett litet geologiskt museum. Judit Fritz projekt påvisar att vår egen kropp är en del av samma materialitet som allt i vår omvärld. Hon visar därmed på det problematiska i att vi betraktar denna materiella omvärld som något annat, något som därmed kan kontrolleras och exploateras. Då hennes arbete även involverar samarbetspartner inom vetenskap knyter hon ihop den mänskliga kroppens emotionella rörelser med vetenskapliga metoder. Arbetet visar, genom detta, på en potential hos såväl smycket och corpus som metod för konstnärliga forskningsperspektiv.

Med interdiciplinära metoder utforskar Judit i sitt konstnärskap gränsdragningen mellan subjekt och objekt, och knyter samman människan med sin omvärld genom skiftande perspektiv och posthumanistiska teorier. Konsthantverket spelar en avgörande roll som ett verktyg för utforskande. Judit belyser i sin praktik släktskapen mellan hantverk och vetenskap, poesi och verklighet. I sitt arbete har Judit ställt frågan ”hur mycket av havet har jag filtrerat när jag gråtit?” En tanke som ämnade väcka uppmärksamhet kring människans roll i ett större system. Med detta som utgångspunkt arbetades en kristalliseringsprocess fram, där mänskliga tårar och svett förvandlades till kristaller av olika ämnen. Ett tillhörande symboliskt system för processen skapades i smycke och korpusformat, influerat av alkemiska verktyg och maskiner. Ett verk ämnat för att snarare skapa nya frågeställningar än att påvisa en slutsats. Ett belysande av den vardagliga poesin i att finnas till i ett kretslopp och vara delaktig i något som sträcker sig utanför det sköra subjektet.